Croupier

Det finns två sorters människor i världen: Spelare och croupierer. Det är i alla fall ett av de credon som huvudpersonen Jack Manfred i Mike Hodges film Croupier håller sig med. Och han gör det klart för åskådaran, om och om igen, att han tillhör den senare kategorin, något som hans handlingar under berättelsens gång kommer att göra åskådaren allt mer tveksam till. Filmen hade premiär 2000 och möttes genomgående av lysande recensioner, och trots den begränsade distributionen spelade den in långt mer än den kostade att producera.

Så vad är då en croupier som människa enligt filmens protagonist? Det blir tämligen uppenbart efter att Jack får jobb på ett slummigt London-casino, långt från Vegas- strippens glans och glamour. En croupier är den som behåller kontrollen, som aldrig visar känslor, som håller ett stenhårt pokeransikte och alltid ser till att ha oddsen på sin sida. En spelare däremot, är en patetisk looser. Allt detta får vi veta genom hans berättarröst, som yppar vår hjältes inte monolog, i en minst sagt svartsynt hyllning till ruffiga film noir-klassiker a la Mike Hammer eller Mickey Spillane. Huvudpersonen spelas ypperligt av Clive Owen i sin genombrottsroll, som skulle föra honom vidaretill storfilmer i Hollywood såsom den likaledes hyllade Children of Men.

Den motvillige croupieren

I filmens inledning möter vi Jack och hans flickvän Marion. Jack är författare men det går dåligt med skrivandet. Riktigt, riktigt dåligt. Jack lider av skrivkramp och känner inte att han har något att skriva om alls. Som tur var har flickvännen ett fast och extremt oglamorösa jobb som varuhusdetektiv på ett köpcenter. Kort sagt, hon ägnar dagarna åt att haffa snattare. Det går precis runt för paret, men det är knappt. I bakgrunden finns även en frånvarande far som bosatt sig i Sydafrika. Under filmens gång blir det tydligt att pappan varit såväl barnmisshandlare som kvinnokarl och casinospelare. Allteftersom förstår vi att huvudpersonens hårda mask i mångt och mycket har skapats som ett skydd för ett inre och mycket skadat barn. Så när denne far ringer upp och erbjuder sig att sätta sonen i kontakt med ett casino i London som söker dealers, så är sonen långt ifrån förtjust. Men nöden har ingen lag, och ekonomin är dålig. Dessutom inser Jack att den nattliga, schabbiga casinomiljön kan förse honom med det stoff han behöver för att komma igång och skriva igen. Mängder av författare före honom har ju slummat ner sig för att få inspiration, och gjort konst av livet.

Casinot som gräns mot verkligheten

Väl installerad i sitt nya yrke visar sig Jack ha alla de kvaliteter som krävs av en god croupier. Han är fingerfärdig, ser elegant ut i smoking, ett det pokeransikte livet försett honom med ger honom den perfekta auran av känslokall professionalitet. Han gör sig perfekt bakom borden med Blackjack och Roulette. Och bilderna inifrån casinot är lysande. Här befinner vi oss långt från gangsterfilmernas överflöd av lyx och glamour i Las Vegas. Casinot är visserligen elegant, men den dämpade belysningen döljer slitna tapeter och luggade spelbord, och storspelare i miljonklassen lyser med sin frånvaro. Trots att själva casinot byggdes i en studio inför filminspelningen så är realismen total, och scenograferna har lyckats skapa ett underverk av nött elegans och en känsla av grådaskig diskbänksrealism. Vi är långt från Bellagio, fontäner och rosa flamingos. Inledningsvis håller Jack en stenhård distans till såväl de spelare som han föraktar ut djupet av sitt hjärta, till de likaledes föraktade arbetskollegorna. Men sakta men säkert äter sig den lätt frätande casinomiljön sig in genom hans hårt tillslutna mask, och hur skulle den inte göra det? Casinot är och förblir en avskild verklighet, vars udda arbetstider och speciella moral skapar en märklig gräns mot det normala vardagslivet, och vars ständiga parad av vinnare och (mestadels) förlorare verkar ha en avtrubbande effekt. Jack börjar förvandlas, och när hans flickvän Marion i en nyckelben säger att hon “vill gifta sig med en författare, inte en croupier” så är det ett tydligt tecken på att något gott förlorat och något annat, okänt, är på väg.

Croupier eller gambler

När sedan Jack är otrogen mot sin flickväns med en medarbetare är det alltså ren thriller efter den spänning som byggts upp under filmens gång. Jack har redan sugits in i casinots kyliga mardrömsvärld, och tankarna på sitt skrivande har hamnat långt i bakgrunden. När en av Jacks stamkunder föreslår att de tillsammans ska utföra en kupp mot casinot så ställs slutligen frågan om sanningshalten i Jacks credo på sin spets: Är han fortfarande en croupier eller har han blivit en spelare? Och om han har blivit en spelare, hur högt är han beredd att spela?

Upplösningen är psykologisk thriller i den högre skolan, som håller spänningen och såväl kuppen som Jacks öde på gastkramande nivåer. Men trots den intrikata intrigen så är detta främst en film att se för skådespelarna skull. Samtliga roller är välbesatta, men Clive Owens insats i sin genombrottsroll är helt lysande, där han bakom sin iskalla mask ändå lyckas förmedla känslostämningar och tankar med de mest minimala åtbörder och skiftningar i sitt spegelblanka ansikte. Kort sagt, har du inte sett Croupier så har du något att se fram emot.