Casino 1995

Casino casinofilmCasino hade premiär 1995, regisserad av demonregissören Martin Scorcese och med Robert De Nero, Joe Pesci och Sharon Stone i huvudrollerna. Filmen är inspirerade av den dokumentära boken “Casino: Love and honor in Las Vegas” författad av Nicholas Pileggi, som även skrev manus till filmen tillsammans med Scorcese, och Casino var deras andra manussamarbete efter mästerverket Goodfellas. Filmen betraktas numer allmänt som ett mästerverk, men vid premiären fick filmen blandade recensioner, inte minste ansåg dåtidens recensenter att den bleknade vid jämförelse med nämnda Goodfellas, och filmen har i dagsläget ett aggregerat betyg på 80% hos sajten Rotten tomatoes.

Filmen berättar den övergripande historien om hur maffian slutgiltigt tappade kontrollen över Las Vega på 70- och tidigt 80-tal, och hur staden förvandlades från ett mecka för internationella storspelare till en strömlinjeformad maskin för att skinna amerikanska medelklassturister på sina sparpengar. Det är ett episkt drama som skildrar såväl maffians våld och manipulation som politisk korruption, bland fackföreningsfolk som från lägsta till högsta delstatliga nivå, och därtill – som nästan alla maffiafilmer – en sedelärande ond saga med samma budskap som alltid: Crime does´t pay, åtminstone i det långa loppet, och smågangsters från gatan som får alla sina drömmar uppfyllda, lyckas ytterst sällan hantera framgångarna på ett vettigt sätt.

Las Vegas och maffians casinon

Filmen startar med att presentera oss för den judiska bookmakers Sam “Ace” Rothstein, spelad av De Niro i en stabil rollprestation. Han är en jäkel på att plocka vinnare, och har därför snabbt kommit i kontakt med den italienska maffian. Via sagda maffia får han nu chansen att komma upp sig i livet, genom att ta hand om casinot Tangiers i Las Vegas. Casinot går inget vidare och man behöver en pålitlig man som kan tycka upp stället. Casinot ägs av de amerikanska transportarbetarförbundet Teamsters (själv ökända för sin korruption vid tiden), som investerar medlemmarnas pensionspengar i Vegas. Teamster som i sin tur politiskt kontrolleras av den italienska maffian.

Väl på plats lyckas Rothstein åstadkomma underverk. På kort tid fördubblas casinots vinster och han ser till att allt flyter som det ska, och att maffian får sin andel av vinsterna innan de rapporteras till skattemyndigheterna. Maffiagubbarna hemmavid blir så imponerande att de bestämmer sig för att skicka på Rothstein “muskler”, i form av Rothsteins barndomsvän Nicki Santoro (spelad av en inspirerade Joe Pesci) och denna sidekick Frankie Marino. Nickis ankomst är dock inte helt okomplicerad. De må vara barndomsvänner, men Nicki är inte en diplomatisk bookmaker utan en eldfängd maffiakille som inte tar skit från någon, oavsett om skiten är inbillad eller inte.

Under tiden har den drygt medelålders Rothstein, med ökande framgångar och stigande inkomster, bestämt sig för att det är dags att stadga sig och bilda familj. Tyvärr kärar han ner sig i den före detta prostituerade och alltjämt bedragerskan Ginger McKenna (Sharon Stone Oscar-nominerades för sin helt lysande gestaltning), som säger rakt ut till Sam Rothwell att hon inte älskar honom när han friar. Mindre ärlig är hon om att hon därtill fortfarande är kär i sin knarkande förlorare till hallick, och äktenskapet blir därefter. Parallellt med detta har Nicky Santorums våldsutbrott blivit allt mer ohanterliga, vilket slutar med att han förvisas från Vegas, något han vägrar att acceptera, och istället sätter han igång med rån och inbrott, liksom efterföljande mord efter tycke och smak.

Uppgång och fall

Och så långt komna inleds filmens tredje akt, som helt förväntat vänder det mesta av handlingen i tragedi. Men även välspelade tragedier är ju njutbara för den vane biobesökaren. Ni som har koll på gangsterfilm kan säkert gissa ungefär hur det går, men det ska jag inte berätta här.

När filmen hade premiär så gnälldes det en del på att den inte skulle hålla samma klass som Goodfellas, eller att den skulle förlora sig i yta. Jag håller inte med en sekund. Visst skildras Vegas glamour på ett intagande sätt, men även fallet skildras med en klarsynt grymhet som sällan sätts på vita duken. Därtill kommer skådespelarinsatserna där särskilt Sharon Stone lyser i rollen som en kvinna som aldrig kommit längre än att hon önskar sig materiell trygghet. Joe Pesci för sin Nicky Santoro till en hyperaggressiv och helt opålitlig galning, medan De Niro står för det kalkylerade lugnet, fram tills han faller för helt fel kvinna.

Det bör även klargöras att detta inte är en film för alla. Det var den sista filmen som den svenska censuren ansåg att vuxna inte kunde klara av att se, och som de således klippte en scen ur, något som gjorde Martin Scorsese ursinnig. Och även om filmen ifråga idag kanske inte ter sig som så hiskelig, så är det definitivt inte en film för känsliga tittare. Våldet är realistiskt, rått och känslomässigt uppbackat. I övrigt finns inte mycket mer att säga än att rekommendera filmen, som trots sina tre timmars speltid knappast tråkat ut en enda människa!

Fakta 
Premiär:1995
Nomineringar:1 Oscar (bästa kvinnliga skådespelare), 1 Golden Globe (bästa regissör)
Regissör:Martin Scorsese
Medverkande:Robert De Niro, Sharon Stone, Joe Pesci, James Woods, Don Rickles, Frank Vincent
Recension:http://www.imdb.com/title/tt0112641/
IMDB betyg:8.2

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

r